Sista dagarna i Chile

Okej, öka ljuset på skärmen till tusen för här kommer lite bilder på den helt otroliga stjärnhimlen i öknen.
Suddig, men här ser man lite av vintergatan.
Sista kvällen i San Pedro gick vi ut för att kolla på stjärnorna. Innan hade jag bara sett ett stjärnfall, nu såg vi säkert en fem på samma kväll. Helt otroligt.
Dagen efter tog vi en buss ned till Santiago, det tog härliga 24 timmar.
Hann avverka massor av P3-dokumentärer.
Och här en bild på en vegansk hamburgare vi åt i Santiago (gott!). Annars blev det inte så mycket fler bilder där för vi var upptagna med att fixa Teresias pass och sedan tog vi flyget till Lima, Peru.
 

San Pedro de Atacama dag 4

Dag fyra gick vi upp en tid som jag oftast är vaken, skillnaden är att jag inte gått och lagt mig än då.
Min dygnsrytm fick göra en helomvändning för vi skulle åka bil i någon timme.
Vi skulle nämligen åka väldigt nära den Bolivianska gränsen, till Geiser del Tatio (hur stavas det egentligen, har säkert sett 100 varianter på det ordet nu).
Vi kom fram i soluppgången och blev bjudna på frukost och kaffe med kaka.
Vi hade klätt på oss nästan exakt hela packningen, det var inte varmare än kring nollan här uppe.
Dessvärre gick solen upp rätt kort efter vi anlänt och rökpelarna blev mindre synliga. Detta för att turistbussen hade fått punktering innan den hämtat upp oss.
När solen börjat gå upp fick jag istället fotografera i ett kallt, blått ljus.
Titta rökpelarna, hur häftiga?
Det häftiga med den här gejsern är att rökpelarna är konstanta, det kokande vattnet bubblar konstant.
Istället för att ha stundvisa stora explosioner som på Island så är landskapet konstant rökfyllt.
Detta ska vara en av världens högst belägna gejsrar.
Det var helt otroligt häftigt.
Så därför gick jag runt och tog bilder helt frenetiskt, ibland blev det nästan samma bild flera gånger om. (Se bilden två bilder ovanför denna.)
Teresia var helt sjukt glad!
Och jag blev blöt om fötterna för jag trampade i gejservatten.
Ju längre vi stod desto varme blev ljuset, det handlade om ett par minuter.
Så rökigt!
Landskapet runt omkring var helt magiskt också.
Vissa rökpelare var så himla stora.
Här är vår lilla grupp, med guiden i täten.
De flesta rökpelarna var lite mindre.
Och så slänger jag in tre bilder på oss.
Med vulkan i bakgrunden!
Så det blir trovärdigt att vi var där.
Herregud vad bilder det var.
Här är vattnet jag trampade i tror jag, det var himla varmt!
Vi kutade runt här ett tag, tog mängder av bilder.
OCh så började solen kika fram bakom berget.
Sedan gick vi bort till de varma källorna för vi skulle bada! Det var helt otroligt skönt.
"Bara ett par bilder till innan vi åker vidare!"
Den här bubblade helt otroligt mycket!
Teresia tog täten för jag var för långsam.
Efter en stunds bilkörning ned för berget såg vi Vicunas!
De är llamas vilda, lite mindre släkting.
Landskapet vi hade framför oss i bilen!
Helt otroligt långa vägar.
Sedan stannade vi här för att kolla på fåglar (den svarta klumpen i vattnet).
Fast jag tyckte landskapet var mer intressant.
Där borta var en annan turistgrupp.
Tappar andan lite.
Sedan stannade vi till för att kolla på de här små kompisarna, en blanding mellan kanin, känguru och ekorre tydligen.
Efter en stund kom vi fram till en liten by som nästan enbart livnär sig på llamor.
De hade gulliga hus.
Väldigt liten by i väldigt fint landskap.
De hade en fin, liten kyrka.
Och en hund som vaktade den.
Teresia granskar altaret.
Vi hittade en märklig stenhög, är det llamorna som byggt den?
Porten till kyrkan var också fin.
LLAMOR!!!!
Vi var ju tvugna att gå närmare.
Så fluffiga!
Strax efter den här bilden kom den vita fram och kramade mig. Bästa jag varit med om.
Teresia fick ingen kram men hon var rätt nöjd ändå.
Här stod en invånare och grillade llamakött ):
Vi hittade fler hundar som vi var tvugna att klappa på.
Sedan åkte vi tillbaka till San Pedro.

San Pedro de Atacama dag 3

Dag tre tyckte vi att det var dags att bada, det var trots allt kanska varmt i öknen.
Men så gick bilen vi åkte i sönder, så vi fick gå en bit (ganska lång bit).
Men så kom vi till slut fram.
Lagunas Escondidas. Tror det betydde de hemliga lagunerna.
Åter igen, så märkligt landskap.
Det här var alltså saltvattenssjöar mitt i öknen.
Vad är det för konstig jord?
De flesta var ganska grunda.
Så vi fick inte bada i dem.
Så vi gick på led på den skrovliga marken.
Bort till den sjön vi fick bada i.
Här har jag tagit ett dopp och var inte helt förtjust.
Hela jag blev täckt i salt.
Armen med!
Teresia var betydligt mer road av saltet än jag.
Oklart vad jag gör på den här bilden.
Där flöt vi runt som korkar ett tag.
Sedan gick vi på led tillbaka.
Vi fick duscha av oss det värsta av saltet.
Snällt, för himmel vad det skavde.
Sedan lämnade vi sjöarna och åkte vidare.
För att kolla på solnedgång (yes!).
"Yes!" verkade Teresia också känna.
Har inget att tillägga, solnedgången var himla fin.
 

San Pedro de Atacama dag 2

Vi började morgonen med att bre mackor och köpa stora flaskor med vatten.
Sedan hyrde vi cyklar med två israeliska killar och gav oss iväg.
Här är Teresia med min och sin cykel. Så här långt gick allt bra för det var plant och asfalterat.
Men efter ett tag vek vi av från asfalten.
Och fick promenera en bit.
För vi skulle kolla på de här knäppa hålen i marken. Det är det som var kvar av gamla bosättningar.
Sedan cyklade vi vidare.
Ser ni den backen där borta? Den cyklade vi både ned och upp för, usch.
Vi kom fram till Valle de la Luna. Och först skulle vi kika på grottan.
Det blev smalare och smalare gångar.
Väggarna var täckta av salt.
Tveksamt om det var så gott.
Och sedan blev grottan väldigt grottig.
Hejhej kompisarna!
Vi fick en glimt av solen.
Äntligen ute ur grottan! Men så var vi tvugna att klättra lite.
Och så hamnade vi här, uppe på en saltökenklippa.
Så himla knäppt landskap.
Det ser ju ut som snö också.
Här gick vi runt ett tag, tog lite bilder.
Sprang upp och ned mellan höjdskilnaderna.
Sedan började vi klättra ned. Där ser det ut som att en flod kan ha gått innan.
Och så fanns det gigantiska sanddyner.
Så som jag tänker mig att öken ska vara.
Och så var det dags att cykla igen.
Tror att det ser ut såhär på Mars.
Tror också att jag måste varit jobbig att cykla med för att jag stannade ju överallt för att fota.
Långa vägar som aldrig tog slut.
Och salt, överallt.
Halvvägs på den långa vägen.
Och så kom jag ifatt Teresia!
Nu började hon ropa "Kom nu slöfock!".
Bara en bild till.
Sedan kom vi fram till Tres Marias, som jag helt ärligt inte riktigt fattade grejen med. Så tufft var det inte.
Men vi pausade lite här.
Där är ju jag!
Och de tre Mariorna?
Teresia tänker alltid på säkerheten först, det var inte alls så att uthyrningskillen sa att hjälm var ett måste.
Hej Linnea och Teresia!
Och hela utflyktsgänget.
De var trötta sa de, ville vila. Men jag var tydligen superpigg!
Sedan kom det mängder av turister i en buss (latmaskar).
Så vi började cykla tillbaka.
Ut ur Valle de la Luna.
Och det var uppför och kämpigt och grusigt.
Och min kedja började hoppa och allt kändes fruktansvärt.
Till slut kom vi fram till Valle de Marte. 
Och vi fick ställa cyklarna och gå uppför.
En fotograferande Demian och en målmedveten Teresia i bakgrunden.
Bara lite till.
Här tänkte vi nämligen titta på solnedgången.
Det var mäktigt.
Teresia njöt.
Känner att bilderna gör utsikten noll rättvisa.
Och så var solen borta.
Och vi började vända tillbaka med rosa himmel.
Problemet var bara att det var helt kolsvart nör nådde cyklarna och det var rätt svårt att cykla på sandvägen i totalt mörker. Men vi lyckades och det var så himla värt det. Och det har aldrigt varit så skönt att duscha tidigare.
 

San Pedro de Atacama dag 1

Efter klivit av nattbussen i Calama, insett att det inte går några bussar från just den terminalen till San Pedro till Atacama de närmaste fem timmarna, gått vilse och lyckats få lift till en buss som faktiskt gick hamnade vi till sist i den lilla turistbyn i öknen.
Efter lämnat packningen och tagit en liten dusch gick vi ut och kikade lite.
Det fanns ett torg men enbart smålivs och inga super mercados
Och så hittade vi en kyrka som i guideboken stod som vit. Vi förstod ingenting.
Den var rätt gullig inuti.
Och grinden med.
Tror det där var ännu en vulkantopp.
De flesta vägarna var grus, så vi blev jordiga om benen.
Vi hittade en gullig kyrkogård.
Med fin grind den med.
Ökenkyrkogård.
Och imponerande bergstoppar.
Hej Teresia!
Gigantisk vattenpöl, gissningvis har den inte uppstått av regn.
Vi kollade på hundar.
Det fanns rätt många som låg på vägarna.
Sedan gick vi tillbaka till vårt hostel och lagade mat.

La Serena dag 3

Sista dagen i La Serena tog vi en buss till Coquimbo.
Mindre städer har hittills inneburit att de också är tröttare, och det verkar stämma även här.
Vi såg en kyrka och tänkte att den måste vi ju gå in i.
Den var inte så inspirerande.
Gubbarna som stod utanför var rätt gulliga.
Och så fick vi syn på en serpentinväg och tänkte att den måste vi ju gå upp för.
Fast först måste den dokumenteras.
Titta, hav och serpentiner.
Hej Teresia!
Kyrkotornet, havet och bergen med i bild. 
Heeeela den vägen klättrade vi.
Vi hittade en utsiktsplats och var tvugna att njuta lite.
Mycket tjusigt.
Vi fortsatte vår vandrig uppåt och hälsade på en katt. (Teresia hälsade men inte jag för jag är allergisk.)
Där, där har vi målet med vandringen.
Ett gigantiskt betongkors på toppen av ett berg. (Anar ett tema i Sydamerika.)
Hej och hå, fler trappor.
Mer utsikt.
Erkänner att det var rätt mäktigt fast det inte var så vackert.
Innuti korset fanns det ett kapell, ganska trist.
På de olika våningarna i korset var det märkliga, stora ytor med ett par statyer.
Men titta utsikten!
Så värt.
Sedan åkte vi hiss upp till korsets "armar" och kollade på utsikten genom fönstrena.
Stilla havet och horisonten.
Sedan gick vi genom en marknad.
Det var full rulle.
Följde efter två tanter som handlat med en dramaten-väska.
Kolla, fina färgglada hus!
Då måste ju kyrkan matcha.
Till sist hamnade vi nere i stan igen, där hade de en gata med märkliga trämänniskor på balkongerna (se ovan).
Och så gick vi ned till vattnet för att kika på sjölejonen.
De ville dessvärre inte vara med på bild. Efter Coquimbo åkte vi tillbaka till La Serena och tog en nattbuss.

La Serena dag 2

Dag två i La Serena var vi piggare, efter frukosten bestämde vi oss för att ta en promenad i stan.
Vi kikade på en kyrka.
Fint torn!
Besökte det stora torget.
Fina blommor!
Gick in på något museum som var halvkul.
Besökte en till kyrka med trist fontän framför.
Och en väldigt fundersam gubbe.
De hade gjort något spännande med plattorna framför ingången.
Det var en väldigt liten kyrka.
Sedan gick vi ned till havet.
Stilla havet!
Där borta ser man Coquimbo.
Och lite berg.
Fint fyrtorn!
Sedan gick vi tillbaka in till stan och hämtade tvätt och lagade mat (tror jag).
Dagen därpå var vår sista dag där innan vi tog nattbussen ännu längre norrut.

La Serena dag 1

Vi var bara i Valparaíso över dagen och en natt, sedan tog vi en buss ännu längre norrut och hamnade i La Serena framemot eftermiddagen.
Vi åt mat på en vegetarisk restaurang, finns dock inga bilder på maten (som vanligt).
Och drack någon härlig lokalbryggd öl.
Och sedan blev det mörkt och vi gick och la oss ganska tidigt på grund utav allt bussåkande.

Puerto Varas dag 3

Dag tre började vi med att gå en promenad upp på en kulle.
Vi kikade lite på utsikten.
Tjusigt!
Sedan promenixade vi runt den lilla staden.
Fick fina bilder på den perfekta vulkanen.
Vi gick på ett knäppt och otroligt rörigt museum (i bild).
Och avslutade dagen på en uteservering innan vi tog en himla lång bussresa tillbaka till Valparaíso.
 

Puerto Varas dag 2

Andra dagen i Puerto Varas tog vi en buss till Petrohué.
Det var ganska mulet, och molnen var så låga.
Vi promenerade lite längst sjökanten.
Teresia var imponerad av att vattnet var så grönt.
Vi hoppades på att få en glimt av vulkantopparna i närheten.
Ett par som stod på en till synes instabil brygga.
Kolla så grönt.
Sedan tänkte vi att det är säkert lika bra att ta en sväng om på sjön med båt.
Vår guide var riktigt tuff.
Plötsligt började molnen skingras.
Teresia njöt.
Efter turen bestämde vi oss för att promenera längst med vattnet till vattenfallen.
Det är något fräsigt med moln.
Sjön blev till en flod och det var vi tvugna att dokumentera.
Observera bergen i bakgrunden.
Och så gick vi upp till vägen igen.
Det var en bit att gå.
Så vi gjorde en avstickare till floden igen.
Här var den mycket lugnare.
Vi såg en ödla i bärbusken.
Observera bergen i bakgrunden.
Sedan slutade floden vara stilla.
Det skulle också dokumenteras.
Det här var fräckt men svårt att få på bild.
Vi gick en bit till längst med vägen.
Där är lite av det fräcka på avstånd.
Och sedan kom vi äntligen fram till Saltos de Petrohué.
Det var vattenfall i det gröna vattnet och tjockt med turister.
Fint i alla fall.
Sedan gick vi någon slinga genom skogen, vi hade ju ändå betalat för inträde.
"Fotar du mig så ska jag fota dig."
Det rann en lite bäck genom skogen.
Hundra procent mysiga stigar.
Och mysiga bäckar.
Sedan fick det räcka, vi började gå mot vulkanen Osorno.
Efter en paus vid sjön fick vi lift upp.
Dessvärre syntes toppen lite dåligt.
Men herregud vilken utsikt.
Hade nästan glömt att vi såg detta i mars, det känns så avlägset nu.
Känns inte som att det behövs vidare förklaring.
Tappar andan.
Sedan fick vi lift en bit ned.
Vi hann ta ett par bilder på toppen när molnen skingrat sig lite.
Sedan fick vi lift den sista biten tillbaka till Puerto Varas.

Puerto Varas dag 1

Dagen började med att vi tog buss, sedan båt och sedan buss igen. Här står Teresia och tantnjuter av solen på båten.
Vi kom en liten bit norrut, till Puerto Varas.
Vi checkade in på det dyraste hostelet vi bodde i på hela resan och gick sedan ut. Ute hittade vi var alla par hängde.
Promenerade längst med vattnet mot staden.
Så tjusigt, men tänk om molnen ändå ville skingra sig.
Det ville de inte.
Så vi gick och kollade på en fin träkyrka.
Det var bröllop där så vi gick inte in.
Och titta! Molnen skingrade sig lite och vi fick se toppen av Osorno, den perfekta vulkanen.
Det var allt för den dagen. Dagen efter var det dags för strapats!

Ancud dag 3

Dag två i Ancud regnade det, sedan blev vädret okej så jag gick ut för att springa och blev dyblöt av en ny skur.
Dag tre var det äntligen dags för oss att se pingviner.
Vädret var sådär.
Men tusan vad vi skulle se pingviner.
Titta!
Vet att det är dåliga bilder.
Men det var två olika sortes pingviner.
Här är nog sort nummer två.
Sedan var det bara att vända tillbaka till staden.
Det var ju trist väder.
Sedan var vädret fint igen, så vi gick ut och promenerade. Hittade öns enda tatuerare.
Och en ny kyrka.
Jag har aldrig varit med om så ombytligt väder som här, värre än Göteborg.
Dagen efter åkte vi norrut igen. Mer om det en annan dag.

Ancud dag 1

Dagen efter vi varit i Niebla satt vi på buss, på färja och sedan på buss igen för att komma fram i Ancud.
Ancud är en liten stad på ön Chiloé, det här var nog så långt söderut som vi kom.
Så första dagen i Ancud bestämde vi oss för att se oss om. Hej Teresia!
Så vi gick längst med vattnet.
Till den lille hamnen.
Vi hade rätt bra väder men det var inte så varmt, egentligen hade vi inte några planer på att åka såhär långt söderut.
Men eftersom Teresia tappat bort sitt pass och vi ändå hade tre veckors väntan på det nya bestämde vi oss för att åka dit.
Tror nästan man kan säga att vi var i Patagonien, vilket är så fräckt. Hade velat åka dit på riktigt någon gång.
Så vi kom fram till hamnen.
Mycket gulliga träbåtar (ekor?).
Vi gick längst ut för att kolla på de "stora" båtarna.
De var rätt fina.
När vi tröttnat på båtar började vi gå uppåt i staden. Här är en typisk gata där, tom det vill säga.
För vi skulle se fortet eller vad det nu än var. På vägen hittade vi en hund (se bild) som hängde med oss ett tag.
Det var helt okej utsikt från borgen.
Inte så dåligt.
Lite gamla kanoner.
Hej kompis!
Sedan tänkte vi att vi skulle ned till stranden.
Sagt och gjort.
Hunden poserar snällt.
Blå himmel.
Plötsligt väldigt grå himmel.
Både grå och blå. Jobbigt för den färgblinde.
Vi började ana regn, så det var dags att röra på sig.
Har ni sett en mörkare himmel?
Så vi klättrade upp från stranden.
Tittade på gulliga hus som måste ha riktigt trist utsikt.
Och där slog regnet till. OBS! Regndroppar på linsen.
Vi bestämde oss för att gå och handla mat för det var ändå på vägen till hostelet. Och så sprang vi på en av de berömda träkyrkorna! Det var allt för den dagen för sedan regnade det och vi var blöta.
 

Dagsutflykt till Niebla

Eftersom det inte fanns så mycket att se i Valdivia bestämde vi oss för att ta oss till Niebla.
Planen var att vi skulle promenera, men vi insåg ganska fort att det var på tok för långt.
Vi hittade en busshållplats och tog en skumpig resa till Niebla. 
Framme! Det fanns ett fort där också men det var stängt så vi struntade i det.
Hur fint???
Det var lagom kuperat där, lagom mycket strapats.
Vi gick ned till båtarna för att kolla vad som fanns där.
Mest arbetande gubbar.
Och en hund!
Det gick att ta vykortsvänliga bilder.
Teresia plockade fram sin instax-kamera.
Så himla trött och fridfull ort.
Vad gör han? Njuter av livet!
Ja, ni fattar. Solsken, gulliga båtar, hundar och gubbar. 
Det jobbades riktigt hårt.
Sedan stötte vi på en tyska och en argentinare, och bestämde oss för att följa med dem.
De ville leta efter krabbor.
Jag fotade istället.
Fynd!
1960 slog den kraftigaste jordbävningen som någonsin uppmätts till här. Kanske inte så konstigt att det är en trött liten ort då.
Sedan gick vi till en annan strand.
Himla fin!
Dessvärre var det lite kallt i vattnet.
Så vi hängde med hundar istället för att bada.
Efter det bestämde vi oss för att gå längst med vattnet till nästa ort.
Det blev lite klättrande.
Lite strapatser.
Fast himla värt det.
Mer klippor. Vi hade en hund som visade vägen.
Och så kom vi fram.
Det var om möjligt ännu tröttare här.
Vi käkade där innan vi började röra oss tillbaka.
Utsikterna???
Perfektion.
Vi hittade en busskur med Hilma af Klints svan på.
Plötsligt var det solnedgång och vi liftade tillbaka till Valdivia.
 

Take these broken wings and learn to fly

Pausar Sydamerikabilderna för lite bilder på Elin som vi tog efter stängning på jobbet en dag.

RSS 2.0