Even when your hope is gone, move along, just to make it through

Redigerad i macs förhandsgranskningsprogram.
-
Dumma sommaren är borta, usch. Även om det är något metro kallar för indiansommar så är det inte så varmt.
Dessutom är jag sjutton.
Och skolan stressar sönder mig trots att vi inte gör så mycket.
Hur mycket värre kan det blir?

Silver

Dimman låg tät utanför fönstret på åkern. Sakta spelade vinden i pilträdets löv och jag öppnade fönstret. Försiktigt svängde jag benen över fönstrets kant och lät fötterna mjukt landa på det daggvåta gräset. Vinden var ljummen, len på något sätt när den smekte min kind. Åkern såg ut som en matta av silvertrådar, och på andra sidan av den låg sjön som en enorm spegel utplacerad av några stora sagoväsen. Snabbt började jag gå över den fuktiga jorden mellan vetet på åkern. Vetet slog mig nätt på låren och jag saktade av farten lite, runt omkring tyckte jag mig se flera svävande, skimrande punkter. Ett skimmer landade på min arm och jag lyfte upp den till ansiktet för att kunna se bättre. En liten, ljusblå kropp med ett par vingar på ryggen som stänkte glitter om sig varje gång de slogs ihop satt på min arm och tittade på mig med förundrade ögon. Jag började gå snabbare igen och skimmerväsendet lyfte från min arm med ett stänkt av glitter. Slutligen nådde jag fram till sjön en smula andfådd, dimman låg som en tjock filt runt omkring men sjön låg orörd och spegelblank. Långsamt lyfte jag blicken mot den svarta himlen och såg flera miljoner stjärnor. Men mitt i himlen var det ett stort hål efter månen, ett tomrum, en oupplyst kant på himlen. Månen låg i sjön och tog sig en simtur.

-

”Men Herr Måne!” utbrast jag högt. ”Vad gör du?”

”Jag kände för att svalka mig, min vän.” sa han med en dov röst.

”Men! Det kan du ju inte göra, du ska sitta på himlen och skänka världen lite ljus i nattmörkret.”

”Jag har suttit och givit ljus miljoner och miljarder av nätter och år, aldrig någonsin får jag vila. Sjön såg så inbjudande ut, jag var tvungen att gå ner ifrån min plats på himlen en stund.”

”Herr Måne, du föddes för att bringa ljus, du kan inte sluta med det! Det ser alldeles underligt ut när din plats är tom.” sa jag bestämt.

”Kan jag inte få vila mig en liten stund?” sa Månen bedjande. ”Du kan göra mig sällskap.” Jag övervägde Månens förslag ett tag, sedan gick jag ner i vattnet till knäna. Sjön speglade mig lika bra som spegeln i vår hall och vattnet var alldeles lagom varmt. Plötsligt upptäckte jag att mina ben blivit silvriga. Sakta sänkte jag ner handen i vattnet och även mina fingrar blev silvriga, det såg ut som att jag hade målat mig med silverskimrig målarfärg.

”Måne! Du färgar av dig, din färg har lösts upp i vattnet!” utropade jag förskräckt.

”Men kära någon, mitt barn du har ju rätt.” sa Månen och började lyfta tillbaka mot sin plats på himlen. Men Månens undersida var blekare än tidigare, silverskimret på honom hade blivit mer vitt än silvrigt.

”Hjälp i havet! Vad ska jag nu göra?” undrade Månen förfärat.

”Fröken Polstjärna kanske kan hjälpa dig?”

”Det betvivlar jag, de senaste seklerna har hon blivit mycket svag så hon pratar inte med någon.” sa han sorgset.

-

I horisonten började Fru Sols strålar kika fram och Herr Måne fick bråttom att gå ned.

”Spring tillbaka hem mitt barn. Låt inte Fru Sol se att du har mitt skimmer, hon skulle bli rasande.” Snabbt sprang jag över åkern, förbi skimmerväsendena och in genom fönstret. Sakta lade jag huvudet på kudden och försvann in i sömnens mörker utmattad av de underliga händelserna.

-

När jag vaknade några timmar senare verkade allt som en avlägsen dröm, mina ben och min hand var inte skimmertäckta längre och jag suckade lättat. Att prata med Månen är inte möjligt. Glad satte jag mig upp i sängen och lade märke till de jordiga fotspåren ifrån fönstret.

”Jag måste gått i sömnen.” tänkte jag och gick upp för att äta frukost utan att tänka mer på det.

-

Senare den dagen, när det hade mörknat, upptäckte min lillasyster att månens undersida bleknat.

”Kolla, det ser ut som att Månen har badat i vaniljglass!” sa hon och pekade ivrigt upp på himlen. Jag tittade häpet på den och såg att hon hade rätt. Resten av kvällen var jag väldigt disträ och gick mest och tänkte på mitt och Herr Månes samtal föregående natt. Stum av förvirring gick jag och lade mig. I huvudet sprang tankarna runt, för det hade ju bara varit en dröm...?

-

Skrivet typ.. förra året. Och jag vet att det inte ä styckeindelning, men det ä fel på blogg.se.

You're behind my eyelids when I'm all alone

Oredigerade.
-
Det tycks vara höst. Jag gillar inte riktigt detta även om det inte är helt fel att för första gången på typ tre år använda byxor mer än en gång i månaden... det kan nog bli en varm(are) vinter för min del.
Nu: Kladdkaka och Matrix.

Thing make more sense when you're here with me


Oredigerad.
-
Min pojke bara sover hela tiden.
Idag tog det nästan två timmar att komma hem på grund av att tågen inte gick.

RSS 2.0