San Pedro de Atacama dag 4
Dag fyra gick vi upp en tid som jag oftast är vaken, skillnaden är att jag inte gått och lagt mig än då.
Min dygnsrytm fick göra en helomvändning för vi skulle åka bil i någon timme.
Vi skulle nämligen åka väldigt nära den Bolivianska gränsen, till Geiser del Tatio (hur stavas det egentligen, har säkert sett 100 varianter på det ordet nu).
Vi kom fram i soluppgången och blev bjudna på frukost och kaffe med kaka.
Vi hade klätt på oss nästan exakt hela packningen, det var inte varmare än kring nollan här uppe.
Dessvärre gick solen upp rätt kort efter vi anlänt och rökpelarna blev mindre synliga. Detta för att turistbussen hade fått punktering innan den hämtat upp oss.
När solen börjat gå upp fick jag istället fotografera i ett kallt, blått ljus.
Titta rökpelarna, hur häftiga?
Det häftiga med den här gejsern är att rökpelarna är konstanta, det kokande vattnet bubblar konstant.
Istället för att ha stundvisa stora explosioner som på Island så är landskapet konstant rökfyllt.
Detta ska vara en av världens högst belägna gejsrar.
Det var helt otroligt häftigt.
Så därför gick jag runt och tog bilder helt frenetiskt, ibland blev det nästan samma bild flera gånger om. (Se bilden två bilder ovanför denna.)
Teresia var helt sjukt glad!
Och jag blev blöt om fötterna för jag trampade i gejservatten.
Ju längre vi stod desto varme blev ljuset, det handlade om ett par minuter.
Så rökigt!
Landskapet runt omkring var helt magiskt också.
Vissa rökpelare var så himla stora.
Här är vår lilla grupp, med guiden i täten.
De flesta rökpelarna var lite mindre.
Och så slänger jag in tre bilder på oss.
Med vulkan i bakgrunden!
Så det blir trovärdigt att vi var där.
Herregud vad bilder det var.
Här är vattnet jag trampade i tror jag, det var himla varmt!
Vi kutade runt här ett tag, tog mängder av bilder.
OCh så började solen kika fram bakom berget.
Sedan gick vi bort till de varma källorna för vi skulle bada! Det var helt otroligt skönt.
"Bara ett par bilder till innan vi åker vidare!"
Den här bubblade helt otroligt mycket!
Teresia tog täten för jag var för långsam.
Efter en stunds bilkörning ned för berget såg vi Vicunas!
De är llamas vilda, lite mindre släkting.
Landskapet vi hade framför oss i bilen!
Helt otroligt långa vägar.
Sedan stannade vi här för att kolla på fåglar (den svarta klumpen i vattnet).
Fast jag tyckte landskapet var mer intressant.
Där borta var en annan turistgrupp.
Tappar andan lite.
Sedan stannade vi till för att kolla på de här små kompisarna, en blanding mellan kanin, känguru och ekorre tydligen.
Efter en stund kom vi fram till en liten by som nästan enbart livnär sig på llamor.
De hade gulliga hus.
Väldigt liten by i väldigt fint landskap.
De hade en fin, liten kyrka.
Och en hund som vaktade den.
Teresia granskar altaret.
Vi hittade en märklig stenhög, är det llamorna som byggt den?
Porten till kyrkan var också fin.
LLAMOR!!!!
Vi var ju tvugna att gå närmare.
Så fluffiga!
Strax efter den här bilden kom den vita fram och kramade mig. Bästa jag varit med om.
Teresia fick ingen kram men hon var rätt nöjd ändå.
Här stod en invånare och grillade llamakött ):
Vi hittade fler hundar som vi var tvugna att klappa på.
Sedan åkte vi tillbaka till San Pedro.
Kommentarer
Postat av: filmstjärnan o reseledaren
Helt fantastiskt! Vilka naturmiljöer. Och som vi brukar säga. Strapatser ger resultat.
Trackback
