You keep me running to the sounds of yesterday

Jag förstår inte
vad jag menar.
Jag glömde vad jag menat

när jag tappade bort mina ord.

Fast jag menade det jag sa,
och sa det jag menade

så förstod alla ingenting

och inga allting.
Inte ens jag.

-

Något jävla trams jag skrev för drygt ett år sedan.


Silver

Dimman låg tät utanför fönstret på åkern. Sakta spelade vinden i pilträdets löv och jag öppnade fönstret. Försiktigt svängde jag benen över fönstrets kant och lät fötterna mjukt landa på det daggvåta gräset. Vinden var ljummen, len på något sätt när den smekte min kind. Åkern såg ut som en matta av silvertrådar, och på andra sidan av den låg sjön som en enorm spegel utplacerad av några stora sagoväsen. Snabbt började jag gå över den fuktiga jorden mellan vetet på åkern. Vetet slog mig nätt på låren och jag saktade av farten lite, runt omkring tyckte jag mig se flera svävande, skimrande punkter. Ett skimmer landade på min arm och jag lyfte upp den till ansiktet för att kunna se bättre. En liten, ljusblå kropp med ett par vingar på ryggen som stänkte glitter om sig varje gång de slogs ihop satt på min arm och tittade på mig med förundrade ögon. Jag började gå snabbare igen och skimmerväsendet lyfte från min arm med ett stänkt av glitter. Slutligen nådde jag fram till sjön en smula andfådd, dimman låg som en tjock filt runt omkring men sjön låg orörd och spegelblank. Långsamt lyfte jag blicken mot den svarta himlen och såg flera miljoner stjärnor. Men mitt i himlen var det ett stort hål efter månen, ett tomrum, en oupplyst kant på himlen. Månen låg i sjön och tog sig en simtur.

-

”Men Herr Måne!” utbrast jag högt. ”Vad gör du?”

”Jag kände för att svalka mig, min vän.” sa han med en dov röst.

”Men! Det kan du ju inte göra, du ska sitta på himlen och skänka världen lite ljus i nattmörkret.”

”Jag har suttit och givit ljus miljoner och miljarder av nätter och år, aldrig någonsin får jag vila. Sjön såg så inbjudande ut, jag var tvungen att gå ner ifrån min plats på himlen en stund.”

”Herr Måne, du föddes för att bringa ljus, du kan inte sluta med det! Det ser alldeles underligt ut när din plats är tom.” sa jag bestämt.

”Kan jag inte få vila mig en liten stund?” sa Månen bedjande. ”Du kan göra mig sällskap.” Jag övervägde Månens förslag ett tag, sedan gick jag ner i vattnet till knäna. Sjön speglade mig lika bra som spegeln i vår hall och vattnet var alldeles lagom varmt. Plötsligt upptäckte jag att mina ben blivit silvriga. Sakta sänkte jag ner handen i vattnet och även mina fingrar blev silvriga, det såg ut som att jag hade målat mig med silverskimrig målarfärg.

”Måne! Du färgar av dig, din färg har lösts upp i vattnet!” utropade jag förskräckt.

”Men kära någon, mitt barn du har ju rätt.” sa Månen och började lyfta tillbaka mot sin plats på himlen. Men Månens undersida var blekare än tidigare, silverskimret på honom hade blivit mer vitt än silvrigt.

”Hjälp i havet! Vad ska jag nu göra?” undrade Månen förfärat.

”Fröken Polstjärna kanske kan hjälpa dig?”

”Det betvivlar jag, de senaste seklerna har hon blivit mycket svag så hon pratar inte med någon.” sa han sorgset.

-

I horisonten började Fru Sols strålar kika fram och Herr Måne fick bråttom att gå ned.

”Spring tillbaka hem mitt barn. Låt inte Fru Sol se att du har mitt skimmer, hon skulle bli rasande.” Snabbt sprang jag över åkern, förbi skimmerväsendena och in genom fönstret. Sakta lade jag huvudet på kudden och försvann in i sömnens mörker utmattad av de underliga händelserna.

-

När jag vaknade några timmar senare verkade allt som en avlägsen dröm, mina ben och min hand var inte skimmertäckta längre och jag suckade lättat. Att prata med Månen är inte möjligt. Glad satte jag mig upp i sängen och lade märke till de jordiga fotspåren ifrån fönstret.

”Jag måste gått i sömnen.” tänkte jag och gick upp för att äta frukost utan att tänka mer på det.

-

Senare den dagen, när det hade mörknat, upptäckte min lillasyster att månens undersida bleknat.

”Kolla, det ser ut som att Månen har badat i vaniljglass!” sa hon och pekade ivrigt upp på himlen. Jag tittade häpet på den och såg att hon hade rätt. Resten av kvällen var jag väldigt disträ och gick mest och tänkte på mitt och Herr Månes samtal föregående natt. Stum av förvirring gick jag och lade mig. I huvudet sprang tankarna runt, för det hade ju bara varit en dröm...?

-

Skrivet typ.. förra året. Och jag vet att det inte ä styckeindelning, men det ä fel på blogg.se.

Honey pie you are making me crazy

"-Vad gör hon?
-Tittar på när han sover.
-Är hon sjuk i huvudet?
-Nä, hon är kär... det är nästan samma sak."
-
Konversation mellan mig och Pontus medan vi tittade på Norwegian Wood i folkets park igår.

Och jag vaknar med den tanken varje dag

"jag vill att du inte ska kunna hålla händerna borta från mig, jag vill att du ska se på mig mest hela tiden, jag vill att du ska vilja vara så nära mig att det inte finns någon luft emellan"

You could have been number one if you only found the time

En konsert om dagen är bra för magen.
En kram om dagen är bra för magen.
Undra vilket som är bäst, egentligen.

If the clouds were singing a song, I'd sing along, wouldn't you too?

"Och sommarregnskyssar under paraplyn med nyfunna pojkar på kvällar som aldrig tycks bli mörka och ivriga fingrar som letar sig in i håret och om midjan... det slår nog kyssar i snöfall."

See the luck I've had, can make a good man turn bad

Det är när de förtjänar din kärlek som minst de behöver den som mest.

Jag är en vis man.

Take my breath and my whole life too, please don't let me down

"du är som en bra låt som har fastnat som man går och nynnar på HELA tiden och när man får tillgång till den så spelar man BARA den."

Förlåt, men jag tyckte liknelsen var himla fyndig.


Pirr

Jag gillar den dära pirriga känslan man får på tungan när man äter fil... helst med smak av skogsbär... Men så fort jag har flingor i så blir jag stressad, jag vill ju inte att flingorna ska bli mjuka!

Doften av sommar

På tal om ingenting, så vill jag dofta som solen en varm sommardag. Kan någon fixa det åt mig?

Grus


Redigerad i picnik.
Jag har grus i huvudet, den ligger där och skaver. Huvudet vilar på sängen och jag rör på det så lite som möjligt, för att gruset inte ska skava. Helt plötsligt får jag ett ryck och börjar skaka häftigt på huvudet, skaka så ordentligt att gruset ska trilla ut. I takt till Ramones bästa låtar skakar jag, skakar, skakar, skakar. Jag blir helt yr och lägger sakta ner huvudet. En liten tanke flyger förbi; det skulle vara så skönt om någon satte en pistol intill min tinning och tryckte av så att den lilla kulan skulle gå rätt igenom huvudet och ta med sig allt grus ut. Men då skulle tomheten värka istället. Nej, egentligen vill jag nog bara ha en kram. En varm och trygg kram… en sådan som man kan känna värmen och tryggheten strömma genom tyget. Och ett klingande skratt, och klingandet ska finnas där av lycka.
Oi Oh, let's go. Nu skapar vi lyckan som finns i alla sockersöta filmer där vackra människa kastar sig i varandras armar och strålar av lycka.

Skrivet den tjugoandre september tvåtusennio.

Lalala

Tankarna hoppar runt som små barn. Jag har minnesluckor från när mina tankar har slukat mig. Mycket utav det jag gör blir fel.

En sommardag


Redigerad i picnik.

Vinden spelar ett spratt med solen när den leker med gardinen som hänger i mitt fönster. Långsamt öppnar jag mina ögon och ler mot min gula vän som smeker nätt min näsrygg med varma strålar. Likt en katt sträcker jag varenda led i min kropp och går med bara fötter ut till solen. Några fåglars sång når mina öron. Den svala daggen på gräset glänser och min gamla gunga vaggar i den lätta brisen. Jag hör ett belåtet knarrande från gungan under mig när jag sätter mig ner. På min handflata känner jag en munter melodi spelas av en nyckelpigas smala ben. Jag sluter ögonen och ännu en gång ler jag mot solen som värmer min hjässa och jag njuter av att få se hur världen sakta vaknar upp ur sin söta sömn. En doft av äppelpaj från grannhuset letar sin in i min fräkniga näsa och väcker min mage. Med lätta steg springer jag till äppelträdet vid staketet och sträcker mig efter ett rött äpple. Hungrigt äter jag upp den fina frukten och äpplets sötma sprider sig i min mun. Försiktigt lägger jag mig ner på den mjuka och inbjudande gräsmattan. Den vackra daggen är nästan helt borta med lite hjälp av den gula vännen. Blicken har jag på de få moln som glider förbi på himmeln likt vit gräddglass. En glad visa hörs från två skolflickor som hoppar hage på trottoaren, när visan har nått sitt slut dansar de båda flickorna iväg. En radio sätts på längre ner på gatan och en lugn sång spelas på låg volym. Kanske så somnar jag till för jag märker att mina ögonlock har glidit ner igen. Full av lugn sätter jag mig upp och tar ett djupt andetag och håller kvar doften av sommaren i lungorna. Långsamt låter jag luften rinna ut igen genom näsan. En liten citronfjäril flyger förbi mitt synfält och dess pigga vingrörelser smittar av sig på mig. Jag springer smidigt över gräsmattan och avslutar i en piruett innan jag åter igen lägger mig ner. Jag märker att lugnet fyller mig igen och jag glider långsamt tillbaka till den mjuka sömnen.

Skrivet den tjugonde april tvåtusennio.


RSS 2.0