San Pedro de Atacama dag 2
Vi började morgonen med att bre mackor och köpa stora flaskor med vatten.
Sedan hyrde vi cyklar med två israeliska killar och gav oss iväg.
Här är Teresia med min och sin cykel. Så här långt gick allt bra för det var plant och asfalterat.
Men efter ett tag vek vi av från asfalten.
Och fick promenera en bit.
För vi skulle kolla på de här knäppa hålen i marken. Det är det som var kvar av gamla bosättningar.
Sedan cyklade vi vidare.
Ser ni den backen där borta? Den cyklade vi både ned och upp för, usch.
Vi kom fram till Valle de la Luna. Och först skulle vi kika på grottan.
Det blev smalare och smalare gångar.
Väggarna var täckta av salt.
Tveksamt om det var så gott.
Och sedan blev grottan väldigt grottig.
Hejhej kompisarna!
Vi fick en glimt av solen.
Äntligen ute ur grottan! Men så var vi tvugna att klättra lite.
Och så hamnade vi här, uppe på en saltökenklippa.
Så himla knäppt landskap.
Det ser ju ut som snö också.
Här gick vi runt ett tag, tog lite bilder.
Sprang upp och ned mellan höjdskilnaderna.
Sedan började vi klättra ned. Där ser det ut som att en flod kan ha gått innan.
Och så fanns det gigantiska sanddyner.
Så som jag tänker mig att öken ska vara.
Och så var det dags att cykla igen.
Tror att det ser ut såhär på Mars.
Tror också att jag måste varit jobbig att cykla med för att jag stannade ju överallt för att fota.
Långa vägar som aldrig tog slut.
Och salt, överallt.
Halvvägs på den långa vägen.
Och så kom jag ifatt Teresia!
Nu började hon ropa "Kom nu slöfock!".
Bara en bild till.
Sedan kom vi fram till Tres Marias, som jag helt ärligt inte riktigt fattade grejen med. Så tufft var det inte.
Men vi pausade lite här.
Där är ju jag!
Och de tre Mariorna?
Teresia tänker alltid på säkerheten först, det var inte alls så att uthyrningskillen sa att hjälm var ett måste.
Hej Linnea och Teresia!
Och hela utflyktsgänget.
De var trötta sa de, ville vila. Men jag var tydligen superpigg!
Sedan kom det mängder av turister i en buss (latmaskar).
Så vi började cykla tillbaka.
Ut ur Valle de la Luna.
Och det var uppför och kämpigt och grusigt.
Och min kedja började hoppa och allt kändes fruktansvärt.
Till slut kom vi fram till Valle de Marte.
Och vi fick ställa cyklarna och gå uppför.
En fotograferande Demian och en målmedveten Teresia i bakgrunden.
Bara lite till.
Här tänkte vi nämligen titta på solnedgången.
Det var mäktigt.
Teresia njöt.
Känner att bilderna gör utsikten noll rättvisa.
Och så var solen borta.
Och vi började vända tillbaka med rosa himmel.
Problemet var bara att det var helt kolsvart nör nådde cyklarna och det var rätt svårt att cykla på sandvägen i totalt mörker. Men vi lyckades och det var så himla värt det. Och det har aldrigt varit så skönt att duscha tidigare.
Kommentarer
Postat av: filmstj%2525252525252525252525252525252525252525E4rnan%252525252525252525252525252525252525252520och%252525252525252525252525252525252525252520reseledaren
Tur vi inte riktigt förstod vilka äventyr du var på, då när det hände. Vi hade oroat ihjäl oss.
Trackback
